Artiklar
Rasmus Nossbring - om det sårbara
Skriven av Minna Torstensson
Foto av Marika Nilsonne
Rasmus Nossbring är född 1991 och började som lärling vid Reijmyre glasbruk 2007. Han har studerat på Pilchuck Glass School i Seattle, USA och på Konstfack. Under tiden på Konstfack gjorde Nossbring verket Those who wait. Det är en skulpturserie som tolkar de han arbetat med på glasbruket när de utförde vardagsrutiner. Sedan 2019 ingår dessa skulpturer i Nationalmuseums samling. I dagsläget driver Rasmus glasstudion STHLM Glas tillsammans med Simon Klenell och har sin ateljé i Gustavsbergs gamla porslinsfabrik utanför Stockholm.
Hur kommer det sig att du började med glasblåsning?
Det kan låta klichéartat men jag ville inte gå på gymnasiet, så när jag var hos vår studievägledare på högstadiet fick jag blunda och peka i en pärm för att bestämma vilken skola jag skulle börja på. Mitt finger hamnade på en lärlingsutbildning vid ett glasbruk. Jag tänkte att “Tja det blir väl bra, jag har aldrig provat att blåsa glas förut men om jag inte gillar det får jag hoppa av”.
Ja det låter som att du halkade in på ett bananskal… jag antar, med tanke på vad du gör idag, att du tyckte om glasblåseriet. Men när insåg du det?
Nej men då fick jag komma upp till Reijmyre glasbruk utanför Norrköping och se någon blåsa glas på riktigt för första gången. Jag minns att jag kände direkt där och då att “Det där vill jag göra”. Efter det var jag fast och hela gymnasietiden spenderades på glasbruket.
Jag tog jag studenten på en lördag och på måndagen veckan efter var jag fast anställd.
Hur gick du från att arbeta praktiskt till konstnärligt när du 2014 lämnade glasbruket?
Min första tid på bruket gick mycket ut på att hålla formar eller hämta saker och det var en lång väg att gå innan jag fick vara nära glaset och faktiskt göra något med det. Det är en bransch som är mycket hierarkisk och någonstans på vägen insåg jag att det skulle ta en oerhörd tid innan jag skulle få bli mer fri i mitt skapande.
Jag minns specifikt att jag under min sista tid på gymnasiet ville göra en drake av glas som projekt i skolan och fick direkt svaret “Nej det går inte, gör något annat” från en av de andra glasblåsarna. Min första tanke var då att “Jag ska göra en drake” så då gjorde jag det. Jag har haft ett starkt behov att uttrycka mig och få göra min egna grej hantverksmässigt och det gjorde att jag även sökte mig till konstfack efter åtta år på glasbruket.
Hur var det att lämna glasbruket och komma till Konstfack?
Den stora skillnaden var att gå från en väldigt inrutad vardag där man stämplar in 06.30 på morgonen till att vara väldigt fri. Helt plötsligt var det ingen som förväntade sig något av en. Det var bara engagemanget som drev en framåt, man fick mer eller mindre göra precis vad man ville.
Men jag hade alltid min tid i industrin med mig i tanken. Konstfack resulterade ju i den serie skulpturer varav en del nu står på Nationalmuseum. Den porträtterar mina kollegor som jobbade på glasbruket och deras liv. Hur väldigt strikt, rutinmässigt arbete och hög arbetsmoral avspeglar sig i det privata.
Jag ville undersöka hur det påverkar de stunder när man tror att man är osedd eller de små detaljerna av livet. Jag gjorde serien för att avväpnat porträttera dessa människor som har ett ganska tufft yttre.
I den serien du nämner har du sagt att du vill röra det sårbara. Vad är det som är så intressant med det sårbara?
Jag brukar säga att jag alltid vill hitta saker i vardagen som skaver. Det måste bränna till. Det finns ofta något poetiskt, något utlämnande som inte går att sätta fingret på i just det där sårbara. Det sårbara är ofta väldigt oreflekterat och omedvetet. Fasaden som många ofta har utåt sätts åt sidan och man får se något annat något skört. Just den skörheten i livet tycker jag är väldigt fin, komplex och det berör mig.
Du har också nämnt att du vill beröra ämnet om vilka det är som egentligen får som får ta plats i samhället och synas. Vad menar du med det?
I grund och botten handlar det om människorna som jobbar inom produktioner men vars arbete vi aldrig får ta del av. Detta specifikt inom glas. Det är ju ofta extremt skickliga hantverkare som lägger ner ett arbetsliv att bemästra yrket samtidigt som deras handavtryck och deras historier aldrig får höras. Bara för att det i slutprodukten ska se ut som ett Riedelglas exempelvis. Handen bakom ska oftast inte synas inom dessa produktioner, människorna bakom ska förbli osynliga.
Rasmus som håller upp ett samarbete han gjort med konstnären Kristin Larsson
När man läser på om dig är klass ofta ett återkommande tema, det är något som känns som en viktig punkt. Hur ser du på det, att skapa konst som är
samhällskommenterande eller med en politisk agenda?
Jag tänker faktiskt sällan på att det är politiskt men det blir alltid det på något sätt ändå. I grund och botten handlar det om att jag kommer från en stark arbetarkultur och har varit i de rummen en del och idag rör jag mig i helt andra rum. Jag vill inte säga att jag vill föra arbetarnas talan för det blir fel, men det känns som att det talas för lite om klass i dagens samhälle trots att det ständigt finns i periferin. De flesta har en helt annan vardag än den man läser om i tidningen eller ser på TV.
Tanken är nästan aldrig att det jag skapar ska vara politiskt men jag tenderar att återkomma till glasbruket och de människor som jag jobbade med där. Det jag skapar är mycket deras historier sammanflätade med mina egna.
Jag vill att min konst ska vara en hyllning till diskbänksrealismen eller i alla fall att livet inte är så roligt ibland, men att det inte behöver vara något negativt. Jag ser något fint i det.
Avslutningsvis, hur ser framtiden ut för glaset?
Glaset är ju hetare än någonsin. Det känns som att materialets status successivt har förändrats under de senaste åren och blivit mer accepterad som konstform. Glaset har under de senaste 10 åren börjat ta sig ifrån sin tidigare kontext. Det finns en trend i konsthantverkare i egen regi, snarare än formgivare för ett glasbruk.
